Bok om Sorsele

För att väcka intresse för denna fina bok som finns på Västerbottens länsmuseum så presenteras nedan en sida ur denna bok. Bidraget nedan kommer från Bernhard Karlsson Övre Saxnäs, bror till Torbjörns klasskamrat Leif Karlsson. I klippet nedan nämns bl.a. morbror Bengt Holmgren. Läs speciellt bonnskan och man förflyttas direkt tillbaka till barndomen. /Mats


Getare


Runt förra sekelskiftet och fram till 1940-talet, var det mycket vanligt att barnen i gårdarna tidigt fick arbeta som getare i skogen. Då tog man ansvar för gårdens djur; kor, får och getter, och lät dem beta i skogen under sommaren. Det behövdes någon människa som vaktade dem mot både mygg, varg och björn. Dessutom var det viktigt att se till så att något av djuren inte kom vid sidan av och gick vilse eller betade på ställen där de inte fick vara. Till dessa sysslor var barnen lämpliga, men det var nog många som tyckte det var kusligt att gå ensammen i skogen. Bättre var det om man var två.

Här följer några utdrag ur berättelser från den tiden då getarbarnen fick gå i skogen med djuren. Det är Bernhard och Edvin Karlsson från Saxnäs i Sorsele kommun som berättar och de har själva varit getare. De har också gjort bilderna samt bildtexter. Stor del av texten är på dialekt. Läs och njut! Det är lite grand som att lägga pussel...

 

Så här kunde det gå till när det bestämdes att en 9-åring skulle få jobb som getare till sommaren:

Vintern 1918 när jag, Holger och min far var på väg hem med ett hölass från Bureholmen upp efter älven, kom Ludde Lindkvist springande för att hinna "gena" oss. Pappa stannade och efter några in-ledande fraser frågade Ludde honom "nå törd du ha nan getar ja ha fått till sommarn. Ja, de skull va han som ligg upp i hö". Det var jag.   (Edvin Karlsson)

 

Här får man en bild av hur det kan ha varit i skogen:

På sömrana sä vär he åmmå fara ve koän åt skogen å jet. Ve hädd fäll en tri fyra ko, nan kvig, åssä na fåra.Men sä bryckä ve ha ve na fåra från ute byn å. He vär farfars, Arvid Gustafssons, åssä känske åt nan fler. Ve bryckä ha dem inni jöningsrömmä på nättren. Farfars hädd en vit göms, å Arvids en svart. Dem vär sä stor, sä iblann bryckä ve ri på dem, som på en häst. Jag å Bengt Holmgren bryckä jet ihop, he vär ju lusteligare då man vär två. Då sola skint å he vär vackert ver, sä vär he ju riktit rolit. Serskilt på försömmarn då gresä på myren vär säftit å grönt, för då jick koän rolit. Då hittä ve allti på nanting. lblann skär ve en måltavel i nan tallstäm å kästä kniv. Iblann käppkutä ve på gungflyna, ve skull si åt vem som torsä kut därr he vär sönkest. Ve kutä sä he tjäskä bärra kring kängskona. He vä fäll då e unner att ve int trampä ne oss i nan flörktjäll, men ve torrt fäll då int vega sä mång kilo heller. Iblann snara ve jädden därri avan ve skoremmän, men ve slo int iherl dem. Ve köcksä på dem en stunn, åssä släfft ve tillbaka dem. (Bernhard Karlsson)

 

Det var förstås viktigt att ha bra skor i skogen:

Tidit på vårn tjöfft pappa na tjängskon, som ja sku ha då ja sku böre jet. Han tömt tjerun inni skona, ända oppet till baklerä. Se fick däm stå ända tills tjerun hädd trengt igenom lerä, sä dem vär alldeles svart på utsia. Då tömt han ut tjerun barte skona, tillbaka till tjeruhinkän förstås, å törkä dem innarni. He luktä ju gött barte skon, å dem vår nästan styv som plåtn. l början så hull dem ju vättnä ganska bra, men etter e tag då man hädd kutä på blötmyrän sä vär dem somma blötslärven.
Man hädd ju ingä strompän eller sackän i skona, på den tin. Mamma rev na bitana barte en strigsäck, sen settä man fotn på slärva å vek oppna över fotn å stöppä ne inni skon. (Bernhard Karlsson)

 

Ibland behövdes en vuxen som hjälp när det gick tokigt i skogen:

Innarn ja börjä jet ensammen, sä fårrd ja Karin åt jetarskogän. En dag då ve jett ditta Trihässjemyra sä jick en kvig ne`sä i en flörktjell. Hon sjonkä ne ända unner magan. Ve rådd int ve dra opp`a, sä Karin sä ått mä he jag sku kut hem å hemt pappa. Ja kutä allt va ja värsä helä vegän. Pappa unnrä va he vär frågan om då ja kommä kutän hem från jetarskogän. Ja sä he kviga ha gått ne`sä på e gungfly. Pappa to e rep å yxa, åssä kutä ve till trihässjemyra.

Då ve kommä dit sä hädd kviga sjonkä sä he vär bärra nälta barte ryggän opp. Pappa huggä na småtalla å lä på ömse si om kon, sä han kunnä komma åt å knyt repä runt harsn. Sen dro han sä ja trodd harsn sku gå å på kon. Karin jick ettär spånga å dängt ve vidja sä kon sku jarlp till å komma opp. Till slut sä fick han opp kviga. (Bernhard Karlsson)

 

Om mygg och myror:

Övärste freckenmyra vär he en myrholm, där ve bryckä wil koän. Ve jorrt opp eln å lä på mösan sä he vart myrrök, koän bryckä stå inni röken å järt. He fänns en jättetall på myrholmän, han hädd bärra na storkvistsa längst opp. Bengt to ve sä en littn yx, åssä huggä ve ut na träppstega opp till först kvistn som sätt ungefer sex meter opp. Derifrån värä sen lätt å klätter opp till töppen. Der skär ve in nämna i na kvista, å tittä på utsiktn.
Nedersti talln hädd hästmörän bo inni stämmän, dem kröp inni e såt. Ve snäck till na småkila å slo igen såtä, ve slo in kila ve knivskäftä. Nästa dag då ve kom dit sä vär trekilana bort, mörän hädd no gnäggd bort dem. (Bernhard Karlsson)

 

Bernhard och Edvin har berättat många fler minnen från sin barndom, roliga att läsa! Berättelserna är ännu inte publicerade, men kommer kanske att bli det inom en snar framtid. Biblioteket i Sorsele håller nog koll på detta!